Publicerad 2010   Lämna synpunkter
ULSPEGEL ul3~spe2gel, m.; best. -spegeln; pl. -speglar.
Ordformer
(ulenspegel 1744. ulspegel (ull-) 1709 osv. ulspiegel 1876. ulvspegel (ulf-) 1846–1964. urspegel 1770–1916)
Etymologi
[motsv. d. uglspil; av mlt. ulenspēgel (där förleden trol. utgörs av (imper. av) en mlt. motsvarighet till lt. ulen, borsta, feja, avledn. till ūle, uggla (se UGGLA) o. efterleden är SPEGEL), namn på en gestalt i t. folkliga berättelser; jfr äv. t. eulenspiegel, nl. uilenspiegel, fr. espiègle. — Jfr ESPIEGEL]
(ålderdomligt) om (yngre) person som ställer till med (mer l. mindre klandervärda l. drastiska) upptåg l. narrstreck, skälm, skojare; spefågel; bedragare. Att wij blefwo håldne som Witwillingar och Ulspeglar. NorrbHembSkr. 1: 358 (1709). Med den yra ock roliga Urspeglen har jag aldrig talt ock skall aldrig tala förnuftigt. JGOxenstierna Dagb. 82 (1770). När sockenborna fingo reda på hur Rakhasin lurade prästen, och hur han biktade sig, så vardt hans rykte såsom den störste ulspegeln i häradet för alltid stadgadt. Sällberg Långv. 127 (1894). Sergeant X. var på sin tid underofficerskårens ulspegel; hade man iscensatt något upptåg, nog var han själen uti detta. Sundblad Off. 94 (1894).

 

Spalt U 52 band 36, 2010

Webbansvarig