| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÄLE ɟä3le2, r. l. m. (G1R 16: 700 (1544) osv.) ((†) n. Broman Glys. 3: 53 (c. 1730)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar; förr äv. TJÄLA, r. l. m. l. f.; best. -an.
om tillstånd i mark då det där befintliga vattnet frusit; äv. om frusen fuktighet l. vätska i ved o. d.; särsk. dels i sådana uttr. som tjälen går i l. ur (förr äv. av) marken l. jorden, tjäle bildas resp. försvinner, dels i uttr. tjälen skjuter, se SKJUTA, v.1 I 9 e, dels i sådana uttr. som tjälen lossnar, se LOSSNA, v. I 4 slutet; äv. bildl.; jfr FROST 3. G1R 16: 700 (1544: aff). Kiälan var så hårdt i jorden, att man intet kunde graffua vthe på kyrkiogården. VDAkt. 1666, nr 4. Det bröd, som bakas med winter watn, nemligen om wåren förr än kiälan går utur jorden .. holler sig längre. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 6 (1753). (Man brukar K för Tj bl. a. i) Köld, Käle för likheten skull med Kall Kulen. Botin SvSpr. 39 (1777). Stängsel skall .. underhållas intill dess på hösten tjäle kommer i marken. SFS 1933, s. 444. När det är kallt och tjäle i veden barkar man tall. Wassing Dödgr. 260 (1958). Det bästa med jordärtskockor är att de kan ligga kvar i jorden hela vintern för att skördas när tjälen går. DN 16 ⁄ 5 1984, s. 37. Jag har tjäle i sinnet. DN 14 ⁄ 6 1996, s. B2. — jfr BOTTEN-, DJUP-TJÄLE.
-BLOMMA. (tjäl- 1893 osv. tjäla- c. 1870–1927) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ört som blommar tidigt om våren (vid l. strax efter tjällossningen), särsk. om örten Tussilago farfara Lin., hästhov (se d. o. 3); äv. dels: Caltha palustris Lin., kabbeleka, dels: Anemone patens (Lin.) Mill., nipsippa. Fries Ordb. (c. 1870). (Nipsippan är i Ramsele) sedan gammalt känd under namnet ”tjälablomman”, enär den blommar redan i tjällossningen. BotN 1921, s. 173. Tussilago Farfara, hästhov, av allmogen kallad tjälblomma. Västerb. 1923, s. 60. Han tyckte, att hon liknade tjälablomman, som står med sin gula krona i sol och med rötterna i isvatten. Väring Vint. 120 (1927). —
-BLOMSTER. (tjäl- 1736 osv. tjäla- c. 1870. tjäle- 1638–1694) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) örten Anemone nemorosa Lin., vitsippa; äv. om Viola canina Lin., ängsviol. Hwijtsipper, Tiäleblomster. Franckenius Spec. E 1 b (1638). (Viola canina L. kallas) i Upland Kälblomster. Nyman VäxtNatH 1: 382 (1867). —
-BROTT. (numera bl. mera tillf.) brott i mark l. ledning (se ledning, sbst.2 2 b) o. d. orsakat av tjäle; jfr -skott. Snövinterliv, / tjälbrott och storm. Ossiannilsson Hem. 19 (1915). Tjälbrott på vattenledning vållade besvär och skador. GHT 24 ⁄ 2 1947, s. 5. —
-BRÄNNA. (tjäl- 1898 osv. tjäle- 1787) (numera bl. mera tillf.) isbränna. En warm wäderlek (inföll), som borttog .. all Snö .. Derpå blef stark natt-köld, då Råg- och Gräs-roten på många ställen tog skada af tjäle-brännan. GT 1787, nr 133, s. 2. Gräsvallarne, fläckvis skadade af kälbränna, äro dock ganska vackra till följd af den myckna nederbörden. SD(L) 1898, nr 280, s. 1. Östergren (1958). —
-BUNDEN, p. adj. om mark o. d.: hård av tjäle; äv. dels om område med sådan mark, dels bildl.; jfr -binda. VetAH 1765, s. 95. Det tinar och lossnar bland frusna tankar och tjälbundna känslor. Hansson SlättbH 193 (c. 1885). Men liksom Mälardalen ännu ligger tjälbunden när vårbruket börjar i Skåne, så (osv.). TurÅ 1950, s. 125. —
-DRAG. [fsv. thiäla dragh] (tjäl- 1746–1885. tjäle- 1658–1704) (†) tjällossning. Rålamb Resa 7 (1658, 1679). (K. XII) bröt upp den 4 April. Det var, i sjelfva käldraget och islossningen, det värsta tänkbara väglag. Carlson Hist. 7: 502 (1885). —
-FALL. (numera bl. tillf.) om hopsjunkning o. d. av markyta orsakad av tjällossning; jfr fall II 6. Käl-fallet på Lands-vägarne (i Österbotten) är gemenligen i början af Junii månad. VetAH 1758, s. 127. (Diket) var första åren af 1 1/2 alns djuplek och lika bredd vid jordytan; at detta genom tjällfall kommit, är troligast. Fennia IX. 5: 2 (1766). —
-FARLIG. (i fackspr.) som löper risk att tjäla. I allmänhet är .. finkorniga jordarter tjälfarliga medan grovkorniga är ofarliga. TT 1952, s. 84. —
-FRYSA, -ning. frysa så att tjäle bildas; numera företrädesvis i p. pf. Gadd Landtsk. 1: 19 (1773). På ungefär en meters djup förblir tundran alltid kälfrusen. Carlson 1Skolgeogr. 40 (1894). Tiden mellan tjällossning och tjälfrysning .. omfattar den tid av året, som har en medeltemperatur överstigande 0°. Ymer 1936, s. 66. —
-HARVA, -ning. (numera bl. tillf.) harva (jord l. åker) när tjälen endast gått ur ytskiktet; ss. vbalsbst. -ning, äv. konkretare, om enskilt fall av sådan harvning. KronobgLT 1837, nr 12, s. 2. Mossen kälharfvas härs och tvärs, så att ytan blir till en enda vällinglik massa. UtsädT 1898, s. 145. Sedan .. eger, då kälen smultit c. 12 cm, en s. k. kälharfning rum. Grotenfelt JordbrMet. 226 (1899). 2NF 38: 899 (1926). —
-KNÖL.
1) särsk. (i ä. fackspr.) i fråga om grusbädd vid banvall: av tjäle bestående jordknöl; jfr frost-knöl 2. TT 1892, s. 166.
2) kok. om (maträtt bestående av skivat) (nöt- l. älg)kött som i fryst tillstånd tillaga(t)s i svag ugnsvärme o. därefter läggs l. lagts i saltlake. SDS 6 ⁄ 9 1983, s. 12. Tjälknöl .. Ett suveränt sätt att tillaga fryst kött är detta från Norrland där köttet först torkas i svag ugnsvärme och sedan läggs i saltlake. SDS 16 ⁄ 4 1985, s. 13. —
-LOSSNING. (tjäl- 1746 osv. tjäle- 1740–1787) om förhållandet att tjälen på våren går ur mark l. jord; särsk. i förb. med prep. vid (förr äv. i), vid den tid då; äv. bildl.; jfr -drag. Trolle-Bonde Hesselby 147 (i handl. fr. 1740). Om wåren i käl-låszningen .. är rätta och bästa tiden att bryta upp sten. Crælius TunaL 329 (1774). Det är i våra dagar en stark och allmän källossning på historiens och naturvetenskapens marker. Fatab. 1917, s. 82. Hadding Geol. 61 (1954: vid). Då vägar på grund av tjällossning är avstängda från trafik (osv.). MotRiksd. 1971, nr 237, s. 2.
-LYFTNING. höjning av markyta l. sten o. d. till följd av volymökning i jordtäcket vid tjälning. Vägbanorna har bugnat under tjällyftningen, och nu sprängs de på många håll av tjälskotten. SvD 30 ⁄ 4 1947, s. 11. —
-MUST. (tjäl- 1736–1777. tjäle- 1662–1761) (†) om för växtligheten nödvändig vätska l. fuktighet i mark l. jord kvarhållen under vintern av tjäle; jfr must 5. Bondepract. F 4 a (1662). Om starck torka infaller vti Majo .. så conserverar thet vtbredda riset (på ärtåkern) wätskan och tiälmusten i jorden. Broocman Hush. 2: 69 (1736). Gadd Landtsk. 3: 214 (1777). —
-RÖK. (tjäl- 1943 osv. tjäla- c. 1595. tjäle- c. 1645–1727) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr rök, sbst.2 2. HH 20: 221 (c. 1595). Tjälröken låg och dallrade över vattnen, men det behövde komma regn innan marktjälen skulle mjukna. Carlsson GlestGård. 118 (1943). —
-SKADA. jfr skada, sbst. 1. Riksvägarna .. befinner sig på sina håll i dåligt skick på grund av tjälskador. SvD(A) 7 ⁄ 4 1956, s. 4. —
-SKJUTANDE, p. adj. om jord l. mark o. d.: som det bildas tjäle i; jfr skjuta, v.1 I 9 e. GHT 1898, nr 269 A, s. 3. —
-SKJUTNING. jfr skjuta, v.1 I 9 e; äv. konkretare. RiksdRevStatsv. 1901, s. 588. För större hus bygger man .. alltid grundmurar på frostfritt djup .. för att undvika tjälskjutningar med åtföljande sättningar i huset. Form 1951, s. 28. —
-SKORPA. jfr skorpa, sbst. 1. Gadd Landtsk. 1: 284 (1773). Då snön hade kommit före kölden, blev markens tjälskorpa ännu tunn. Moberg Rid 326 (1941). —
-SKOTT. (tjäl- 1706 osv. tjäla- c. 1770) jfr skott, sbst.2 14. UHiärne 2Anl. 364 (1706). För tidig betning i tjällskottet har .. den olägenheten med sig, at Boskapen dels trampar ne, dels krossad de bästa gräsrötterne och lägger början til tufvor. Stenius SvarVetA 7 (1762). Varningstavla för enstaka tjälskott. STSD 1935, nr 111, s. 16. (Gruvras på grund av) ymnigt regn i förening med tjälskott. Lindroth Gruvbrytn. 1: 235 (1955). —
-SYRA. (†) om fuktighet l. väta som bilda(t)s i tjälad jord; jfr syra, sbst.1 3. SmålHembygdsb. 4: 29 (1749). En hittils försummad, flitigare och rätt anstäld dikning å lättjorden, hwilken wårtiden länge bibehåller kjäl-syran. SockenbeskrHäls. 133 (1791). —
-SÅDD, r. l. m. lant. sådd på tjälad jord; jfr -sådd, p. adj. LAHT 1893, s. 74. I år användes .. kälsådd på mossarne af fruktan att annars få dröja der för länge med sådden. SD(L) 1901, nr 244, s. 4. —
-TOPPA, äv. -TUPPA, äv. -DOPPA. (tjäl- 1638 osv. tjäla- 1755–c. 1870. tjäle- 1694) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om örten Anemone vernalis Lin., mosippa; äv. dels om Anemone hepatica Lin., blåsippa, dels om Anemone pulsatilla Lin., backsippa. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Hepatica fl. cœruleo simplici .. (dvs.) Lefwerört med enkel blå Blomma, Blåsippor, Kiäletoppar. Bromelius Chl. 46 (1694). Anemone vernalis .. Tjälatoppa. Retziuz FlOec. 48 (1806). Anemone Pulsatilla .. (dvs.) Tjälsippa, Tjältuppa, Backsippa. Wahlenberg FlSv. 355 (1824). —
-VATTEN. (tjäl- 1950 osv. tjäla- 1814) (numera bl. mera tillf.) vatten som bilda(t)s vid tjällossning. Rägn- snö- eller så kalladt käla-watn. VexiöBl. 1814, nr 11, s. 3. SAOL (1973).
B (†): TJÄLA-BLOMMA, -BLOMSTER, -RÖK, -SKOTT, -TOPPA, -VATTEN, se A.
C (†): TJÄLE-BLOMSTER, -BRÄNNA, -DRAG, -LOSSNING, -MUST, -RÖK, -TOPPA, se A.
Spalt T 1741 band 34, 2005