Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUMLA rum3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(roml- 1637. ruml- 1736 osv.)
Etymologi
[fsv. rumbla, bullra, larma; jfr sv. dial. rumla, bråka, stoja, föra oväsen, samt dan. o. nor. rumle, holl. rommelen, t. rummeln, eng. rumble, samtliga med bet.: bullra, larma o. d.; sannol. urspr. en ljudhärmande l. ljudmålande bildning (i avljudsförh. till RAMLA, v.1). — Jfr RUMMEL, sbst.1—2, RUMPLA, v.1]
1) (†) bullra, larma, ställa till l. föra oväsen; anträffat bl. opers.
a) i uttr. rumlar med ngt, det bullrar av ngt l. dyl. Ty bulrar och romlar medh krijg och örlig öfuer hela werldene. LWivallius (1637) hos Schück Wivallius 1: 209.
b) i uttr. det rumlar i magen, det kurrar i magen. Tholander Ordl. (c. 1875).
2) (†) rumstera o. d.
a) i uttr. rumla med ngt, rumstera med ngt (se RUMSTERA b). (Han) fälades .. här i soffan och rumlade med dynorna. Almqvist Smar. 33 (1845).
b) i förb. RUMLA OM.
3) (†) om rörelse som sker på ett bullrande l. klumpigt l. flängigt sätt.
a) tr.: bringa (ngt) att rulla runt l. dyl. Då .. (räven) som bäst hölt på, at taga fast Skatan (som liksom räven befann sig inne i hummertinan), råkade det icke bättre, än at han rumlade Tinan för mycket, så at hon kullrade ned för berget och uti sjön. Kalm VgBah. 143 (1746).
b) refl., i förb. RUMLA SIG UPPFÖR.
4) (vard.) svira, festa, leva om, ruckla; supa; äv. om vanemässigt festande l. supande. VRP 16/10 1736. Duktigt ska’ vi rumla / Under bordet sedan tumla / På svenskmanna-sätt! Stagnelius (SVS) 2: 238 (1822). ”Hör hit, kypare, här ska’ rumlas, en butelj svagdricka och femton glas!” — sa’ Rumlander. Holmström Sa’ han 35 (1876). I Göteborg .. hade han bott och spisat på värdshus och druckit och rumlat .., så länge reskassan räckte. Moberg Utvandr. 56 (1949). — jfr FÖR-RUMLA samt GENOM-RUMLAD. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. rumla på (förr äv. med l. i) ngt, festa på l. dricka ngt; i sht förr äv. om vanemässigt festande på ngt. Om man skulle tro malicen, rumlar (den gamla hushållerskan) litet i kaffe. Knorring Skizz. II. 1: 312 (1845). Jag kan ej neka, att det .. stundom rumlades med dryckjom. HLilljebjörn Hågk. 2: 99 (1867). Vi rumlade på thé, engelsk plumpudding och champagne. Hyltén-Cavallius Lif 99 (c. 1889). Hedin Pol 2: 555 (1911: ).
b) (numera knappast br.) tr.: festa på l. dricka (ngt). AUBååth (1879) i 3SAH LXVII. 2: 18 (: rumlade porter). Herrskapet (hade) rest bort och det rumlades kaffe med konjak ute i köksflygeln. Ullman FlickÄra 53 (1909).
5) [den eg. bet. av uttr. oklar] (förr) i uttr. rumla bockhorn, ss. namn på en lek. SvForns. 3: 400 (1842). NordKult. 24: 57 (1933).
Särsk. förb. (vard.): RUMLA BORT10 4. till 4.
a) slösa bort (ngt) på festande, festa upp. Topelius Dagb. 4: 215 (1839). När våren kom, reste han till Sundsvall och rumlade bort vartenda öre (av vinterns förtjänst). SkogsarbMinn. 231 (1949).
b) tillbringa l. förstöra (tid) med att festa. Carlén Klein 23 (1838). Sedan han rumlat bort sin studenttid. Hedberg 4År 66 (1857).
RUMLA OM10 4. jfr omrumla.
1) (†) till 2 b: rumstera om. För att hindra de andra Pålackarna komma Potocki till hjelp, hade Oxenstjerna låtit Johan Banér och Erik Soop vndertiden rumla om med de uti Pomerellen varande tropparna. Fryxell Ber. 6: 102 (1833). Då det står så skralt till med dig, att du icke orkar rumla om i dina disciplars kalufver. Scholander 3: 271 (1858).
2) till 4: festa om, leva om o. d. Hagberg Shaksp. 1: 297 (1847). Trenter SomRop. 13 (1944).
RUMLA OPP, se rumla upp.
RUMLA SIG UPPFÖR. (†) till 3 b: rulla l. tumla uppför l. dyl. (Stenen) Tylli Kivi har .., för än .. (jordbävningen) skedde rumlat sig upföre, torde hända af någon dylik orsak. BtVLand 1: 52 (1761).
RUMLA UPP10 4, äv. OPP4. till 4.
a) festa upp (ngt). SöndN 1865, nr 36, s. 2. Neander 70År 101 (1929).
b) (†) förstöra (sin framtid) med festande. Wieselgren Samt. 47 (1871, 1880).
Ssgr, se rummel, sbst.2 ssgr.
Avledn.: RUMLARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m.
1) (†) till 1, om föremål (kanon) som åstadkommer buller l. dån. Törneros Brev 2: 284 (1831; uppl. 1925).
2) (vard.) till 4: person som rumlar l. festar o. d., festare, festprisse, rucklare o. d. Stenhammar Riksd. 3: 269 (1848). Moberg Utvandr. 182 (1949).
Ssg (till rumlare 2): rumlar- l. rumlare-liv. (vard.) jfr liv I 3. 2NF 4: 36 (1905).
RUMLIG, adj.1 till 4.
1) om person.
a) (numera föga br.) som rumlar l. festar, festande, rumlande. Rumliga poeter. KaptPuff 1865, nr 11, s. 2. Naumann GranskKr. 1: 94 (1872). Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).
b) (tillf.) berusad, rusig. Kaxig, rumlig och säll vinglar han med i den brusande leken. Lindström SpelHimla 61 (1941).
2) (numera föga br.) om tillställning o. d.: som har karaktären av l. samband med festande l. rummel. LdVBl. 1839, nr 11, s. 2.
RUMMELAKTIG, se rummel, sbst.2 avledn.

 

Spalt R 2926 band 23, 1960

Webbansvarig