Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅVE 3ve2, sbst.1, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Spegel Pass. 120 (c. 1680) osv.) ((†) -er G1R 24: 385 (1554), Nehrman InlJurCiv. 53 (1729)).
Ordformer
(paaffue (-aaw-) 15211526. paue 1528 (: Paue lag). pofve c. 1772. påf(f) i vers 16731699 (i rimställning). påve (-åffu-, -åu- m. m.) 1527 osv.)
Etymologi
[fsv. pavi, pave, motsv. fd. pauæ (d. pave), fnor. o. isl. páfi; sannol. av fsax. pāvos (mlt. paves, pawes(t), varav y. fsv. paves), möjl. med bortfall av s på grund av inflytande från (lat. papa l.) feng. pāpa (av lat. papa); jfr mnl. paves (holl. paus), ffris. pāus, pāves, fht. bābes (t. papst); sannol. av ffr. papes, sidoform till pape (fr. pape), av lat. papa, (ärke)biskop, i senlat.: påve (se PAPA, sbst.1); jfr gr. πάπας, biskop, påve; jfr äv. gr. παπᾶς, lägre präst, varav fht. pfaffo, t. pfaffe (jfr FAFF). — Jfr PAFST, POP, sbst.2]
1) (titel för) innehavare av ämbetet ss. Roms biskop o. den romersk-katolska kyrkans högste styresman; stundom äv. oeg., ss. beteckning för påvedömet l. påvemakten l. den romerskkatolska kyrkan; förr ngn gg äv. om biskop under senantiken; jfr FADER 7 c α (β‘). (Kristian II) achther ey gud eller kyrkionna ban ey paffua eller consilium. G1R 1: 29 (1521). Schroderus Os. 1: 528 (1635; om biskop Theofilos av Alexandria; lat. orig.: Pontificem). Han haar fulle warit i Rom, men intet sedt Påfwen (dvs. han har försummat det viktigaste). Törning 55 (1677). Wår Gustafs tappra hand / Want Christiern Tyran’ / Förutan alt Vpskof, / Kör ut båd Munck och Påf. PÖrneklow (1699) i 2Saml. 9: 109. Verlden är fri, och korpen är hvit, / vivat Påfven — och Hin! Tegnér (WB) 2: 205 (1816). Vi (dvs. legoknektarna) .. / .. sälja oss åt Spanien, / Turken, Påfven eller Satan, / Bara han betalar bra. Snoilsky 2: 10 (1881); jfr b. Att den heliga konklaven en gång valde en kvinna till påve. Siwertz JoDr. 85 (1928); jfr PÅVINNA 1. (†) Samptal medh påwan af Rom. Messenius Christm. 215 (c. 1616). — jfr MOT-PÅVE. — särsk.
a) i förbindelse med personnamn, i sådana uttr. som påven N. N., förr äv. påve N. N. l. N. N. påve. Leo Påue viij:de. G1R 5: 175 (1528). Påfve Alexander III. SvMerc. 1764, s. 393. Påven Pius VI. 2SvUppslB 17: 375 (1950). (†) Uti Påfwens Leonis den tijondes tijd. Schück VittA 2: 446 (i handl. fr. 1688). jfr: Är thetta nytt mäd sidsta Posten skriwi, / At Klemmet Påwen är heel Ertz-Catholisk bliwi. Lucidor (SVS) 213 (1672).
b) (numera bl. tillf.) i kraftuttryck; särsk. i uttr. som ange att man eftertryckligt vägrar att göra ngt l. att överhuvud ingen (formellt icke ens påven) kan l. får göra ngt l. känner till ngt o. d.; äv. ersättande ett uttr.: vem det nu vara må o. d.; förr äv. i uttr. påven och hans mor (se MODER, sbst. 1 e); jfr FAN, sbst.1 7 a, 8. (Min son) lyder så mycket mig som Påfwen i Rom som hans formalier wore. VDAkt. 1691, nr 52. Här slipper ingen menniskia in, om det vore Påfven sielf. Modée Dår. 40 (1741). Hvem jag skall få till pianist, / det vete själfva påfven! Strix 1903, nr 39, s. 6.
c) [jfr (ä.) d. strides om pavens skæg samt d. strides om kejserens (i sht ä. d. äv. bispens) skæg, lt. öwer de kaiser siin bart striden, t. um des kaisers bart streiten; möjl. eg. i fråga om tvist rörande spörsmålet huruvida ngn för länge sedan avliden påve (resp. kejsar Karl den store l. ngn annan avliden kejsare resp. biskop) haft skägg l. icke (l. rörande färgen på vederbörandes skägg); sedan år 1700 ha påvarna icke burit skägg] i uttr. påvens skägg, oeg., ss. beteckning för ngt som icke låter sig avgöras l. som saknar praktisk betydelse l. som utgör en struntsak o. d., stundom liktydigt med: ingenting; företrädesvis i sådana uttr. som tvista l. träta l. strida l. disputera om påvens skägg. At träta om Påfvens Skägg. SedolärMercur. 3: nr 3, s. 6 (1731). CAEhrensvärd Brev 2: 210 (1798: strida). Mellan skål och vägg / två kungar beslutat för påfvens skägg / hvarandras trälar att slagta! Sturzen-Becker 5: 171 (1844, 1862). Den närvarande tidens lumpna gnabb om Påfvens skägg. Wingård Minn. 3: 20 (1846). Rydqvist SSL 4: 488 (1870: tvista). Riksdagen nedlåter sig stundom att högtidligt rösta om någon ting som på hvardagsspråket plägar kallas för påfvens skägg. Samtiden 1872, s. 229. Allt för länge re’n jag brytt / med påfvens skägg min hjärna (dvs. tänkt på livets olösliga gåta). Levertin Salomo 15 (1905). jfr: På slutet kommo de (dvs. de båda gummorna) at språka, / Om färgorna på Påfvens skägg. Strand Tidsfördr. 1: 38 (1763). särsk. [jfr d. spille om kejserens skæg, lt. um des kaisers bart spelen, t. um des kaisers bart spielen] (†) i uttr. spela om påvens skägg, spela (kort o. d.) utan insats (l. med en insats som saknar praktisk betydelse). Rhodin Ordspr. 114 (1807). Meurman (1847).
d) om person som är utklädd till påve l. i lek o. d. föreställer en påve. Arv 1947, s. 65 (c. 1780; i leken hälsa på påven, se α). SvLek. 2: 33 (1884; i leken påven bannlyser”, se β). jfr NARR-PÅVE. särsk.
α) i uttr. hälsa på påven, förr äv. buga för l. hälsa påven, benämning på en (numera bl. i vissa trakter förekommande) lek vari en person föreställande påven tar emot en annan som stående på en matta l. ett täcke o. d. bugar sig för honom (o. undfägnas med en dryck), varefter en tredje person drar mattan osv. till sig för att få den besökande att falla. Nu hålla de Swänska i Saxaland Juul, / .. Dhe buga för Påfwen: och de kasta Want. Dahlstierna (SVS) 183 (1707). Hælsa Påven. Ihre Superstit. 33 (c. 1750). Hälsa på påven. Arv 1947, s. 90 (fr. Skåne).
β) i uttr. påven bannlyser l. enbart påve, ss. benämning på en (i vissa trakter förekommande) gömlek utomhus vari den av de lekande som föreställer påven bannlyser var o. en som han får syn på, varvid den bannlyste har att uppsöka ”påvens” bo, men kan befrias gm att ngn annan, icke bannlyst deltagare oförmärkt vinkar åt honom. SvLek. 2: 33 (1884).
2) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 1 c, d, 3, 4), om person som (särsk. med hänsyn till ämbets- l. maktställning l. maktutövning o. d.) visar likhet med en påve (i bet. 1) samt i anv. som ansluta sig härtill; särsk.
a) om person som i utomkristet religionssamfund intar en ställning som påminner om påvens inom den romersk-katolska kyrkan; särsk. om lama (se LAMA, sbst.1 1); förr äv. om kalif. RelCur. 138 (1682; om kalif). Tatarnas Påwe Dalae-Lama. Isogæus Segersk. 258 (c. 1700). Butiksflickan, som gifte sig med muhammedanernas påve, Aga Kahn. VeckoJ 1930, nr 36, s. 43. Dalai Lama .. (är) den ene av de två påvar, vilka som andliga statsöverhuvuden formellt behärska Tibet; den andre är Tashi Lama. 2SvUppslB 6: 869 (1948).
b) allmännare (oftast mer l. mindre nedsättande), om person som intar en ledande (dominerande) ställning inom ett religiöst samfund l. inom ett parti l. en sammanslutning l. en rörelse o. dyl. l. som inom ett samfund l. parti osv. l. på ett visst värksamhetsområde utövar (l. vill utöva) en maktfullkomlighet av samma art som en påves l. som uppträder med stor anspråksfullhet o. d., stundom med bibegrepp av obskurantism l. av anspråk på ofelbarhet (l. av kritiklös dyrkan från anhängarnas sida); stundom liktydigt med: pamp; stundom äv. i utvidgad anv., om lära l. vetenskap o. d. som (l. vars representanter) på ett maktfullkomligt sätt utövar (utöva) meningsförtryck o. d. Thorild (SVS) 3: 286 (1786). Den heliga Påfven vid Odenslund. SthmFig. 1846, s. 402 (om ärkebiskopen i Uppsala). Theologien (blev på 1500- o. 1600-talen) en theoretisk påfve, som icke föraktade bannlysningsbullor, fängelse och tortyr. Klockhoff ESkr. 249 (1866). Socialismens lille påfve i detta land. VL 1907, nr 36, s. 2 (om Hj. Branting). Komministern .. har (i romanen) vuxit upp till en liten lågkyrklig påfve i sin ort. 2NF 13: 1490 (1910). DN(A) 1919, nr 105, s. 11 (om kritiker). jfr FACKFÖRENINGS-, PARTI-, SMÅ-PÅVE.
c) (i Finl., tillf. l. bygdemålsfärgat) om vidskeplig l. skrockfull person. (Personer) hvilka .. kalla de vidskepliga ”riktiga påfvar”. Landsm. VII. 9: 5 (1890).
3) [jfr motsv. anv. i holl. o. fr. samt motsv. anv. av eng. pope; med avs. på bet. jfr DOMHERRE, sbst.2 2] (†) zool. den i vissa delar av Amerika levande tättingen Emberiza ciris Lin., som har en röd o. violett fjäderskrud som till färgen påminner om den påvliga ämbetsdräkten. Gravander Buffon 4: 45 (1807).
4) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 1 c, d, 2, 3), om ngt sakligt; särsk.
a) (†) i fråga om visst kortspel.
α) [efter motsv. anv. av eng. pope] i sg. best., om ruter nia i det under β nämnda kortspelet. HbiblSällsk. 1: 239 (1838).
β) [efter eng. pope Joan, eg. om påvinnan Johanna (se PÅVINNA 1)] i uttr. påven Jöns, om ett slags kortspel, vari ruter nia är det värdefullaste kortet. HbiblSällsk. 1: 239 (1838).
b) (i vissa trakter) om den förnämsta stickan i påvespelet. FoU 15: 66 (1902).
c) [jfr motsv. anv. i t.; med avs. på bet. jfr ä. dan. o. t. pilatus, avträde, eg.: (Pontius) Pilatus] (numera i sht i vissa trakter, vard.) i sg. best., eufemistiskt för: avträdet (se AVTRÄDE 6); klosetten, toaletten; äv. med anspelning på bet. 1, särsk. i sådana uttr. som hälsa på påven l. glömma sig kvar hos påven. VDAkt. 1775, nr 405. Jag vågar förmena at det ordspråket gå på Påfven, är et oanständigt alster af en fanatisk låghet. LBÄ 5—6: 100 (1797). Ja ska hälsa på påven. Landsm. XVIII. 8: 33 (cit. fr. 1850). På nedresan (med tåget) inträffade den komiska omständigheten, att några prester .. qvarglömde sig hos påfven i Falköping. SöndN 1862, nr 39, s. 1. Nordöstra sidan af gården upptogs af en bod .., ett vedlider, påfven, drängrum och bagarstugan. HLittSt. 3: 181 (c. 1890). Kom så går vi in på påven. Ahlin MDöd 267 (1945). jfr: Uthustankar på påfvens thron. Kakamoja 15 (c. 1800).
Anm. Hos Lind (1749) anföres det till sin innebörd oklara uttr. hava en påve i magen, möjl. med bet.: ha (dolda) anlag för att l. gärna vilja uppträda med en maktfullkomlighet som påminner om en påves l. med stor anspråksfullhet o. d., ”dölja (se d. o. 3) en påve inom sig” [jfr i så fall t. er schwatzte von lauter staatssachen .. dasz man gemeynet hätte, er müste einen reichsrath in dem leibe haben].
Ssgr (i allm. till 1): A (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat): PÅV-FÅGEL, se påfågel.
-HATT, -SPEL, -STICKA, -STOL, se C.
(2 b) -UNGE. (†) småpåve. Då och då kan (man) finna någon liten Evangelisk Påf-unge. Dalin Arg. 2: 277 (1734, 1754). Därs. 330.
B (†): PÅVA-BREV, -BULLA, -DEKRET, se C.
-DJÄRVHET. om djärvt l. förmätet tilltag l. tillvägagångssätt från påvens l. romersk-katolska kyrkans sida. Chesnecopherus Skäl G 1 a (i handl. fr. 1587).
-DOM, -DYRKARE, -DÖME, se C.
-KAPPA, r. l. f. eg.: påves kappa; anträffat bl. ss. symbolisk beteckning för påvedömet l. påvemakten. Broman Glys. 2: 48 (c. 1730).
-KRONA, -LAG, -LÄRA, -RELIGION, se C.
-RÅD. kardinalkollegium. Serenius K 1 a (1734).
-STOL, se C.
-STYCKE. påviskt påfund. Chesnecopherus Skäl G 1 a (i handl. fr. 1587).
-VAL, se C.
-VIS, sbst. i uttr. efter påvavis, efter l. på påviskt l. romersk-katolskt sätt. Chesnecopherus Skäl F 1 b (i handl. fr. 1587).
C: PÅVE-AVLAT~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) av påven (l. romersk-katolska kyrkan) meddelad avlat. Svart G1 100 (1561).
-BANNBULLA~020. (mera tillf.) påvlig bannbulla. PedT 1904, s. 390.
-BILD. jfr bild, sbst.1 1. Roth Kägleh. 36 (i handl. fr. 1686).
(4?) -BOLL. (†) ett slags boll som förr användes vid visst bollspel (sannol. vid det tennisliknande spelet ”jeu de paume”). Wäderbollar .. 100 st(ycke)r Påffuebollar .. 14 st(ycke)r. SkinnkamRSthm 1566, s. 3 a. —
-BREV. (påva- 1680. påve- 1745 osv.) [fsv. pava bref] jfr brev 1 o. -bulla. Schück VittA 3: 26 (i handl. fr. 1680).
-BUD. särsk.: påvligt påbud. Raimundius HistLiturg. 38 (i handl. fr. c. 1580). Hildebrand i 3SAH 12: 131 (1897).
-BULLA, r. l. f. (påva- 1691. påve- 1796 osv.) jfr bulla, sbst.1 2, o. -brev. HSH 21: 264 (1691). Lamm i 3SAH LIII. 2: 273 (1942).
-DAGAR, pl. (tillf., †) om tid varunder ett lands o. d. invånare bekänt sig till katolicismen; jfr -tid 2. Ther Munkars Läger war i förna Påwe-dagar, / Ther är nu Konungsholm. Spegel ÖPar. 14 (1705).
-DEKRET. (påva- 1691. påve- 1843 osv.) jfr dekret 2. HSH 21: 258 (1691).
-DOM. (påva- 15821606. påve- 15661805) [fsv. pavadomber] (†) påvedöme; äv. allmännare, om den romersk-katolska religionsformen l. läran l. kyrkan. LPetri Kyrkiost. 52 b (1566). Rätt så haffuer Påwadomen full medh allahanda Secter och meningar warit, som hundar äro fulle medh loppor om Margarethe tid (dvs. omkring den 20 juli). PErici Musæus 2: 285 a (1582). Spegel (1712; om påvevärdighet). Munkar .. hafva velat .. öfvertala folket til at antaga .. Påfvedomen. Broman Glys. 2: 84 (c. 1730). Thorild (SVS) 1: 244 (1805). Ssgr (†): påvedoms-stiktare. (in)stiftare l. grundare av påvedömet. PJAngermannus Vthl. 20 (1623). -tid(en). = påvedömes-tid(en). Porthan 5: 39 (1795).
-DYRKAN. (mera tillf.) jfr -dyrkare. Dalin FrSvLex. 2: 224 (1843).
-DYRKARE. (påva- 17391749. påve- c. 1620 osv.) (numera bl. mera tillf.) jfr dyrkare 1; särsk. ss. nedsättande benämning på anhängare av den romersk-katolska läran, papist. Gustaf ii Adolf 81 (c. 1620).
-DÖME. (påva- 16171748. påve- c. 1600 osv.) [fsv. pava döme] en påves l. påvarnas värdighet l. makt l. välde; påvemakt; påvevälde; stundom äv. dels om område varöver en påve l. påvarna utöva(r) sin makt (i kyrkligt l. i både kyrkligt o. världsligt avseende), dels om tid varunder en påve innehar sitt ämbete; papat, pontifikat; i sht förr ofta allmännare, om den romersk-katolska religionsformen l. läran l. kyrkan. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 40 (c. 1600). At vthi heele Påwedömet åhrligen hafs förhänder een sådana Comedia, om Återlösaren och Salighgöraren Jesu Christo. Chesnecopherus Skäl Z 3 b (1607). (Prins Lubomirski) synes af en rätt nit hafwa trädt ifrån Påwedömet. Hermelin BrBarck 158 (1708). I Påfvedömets tid. Wallquist EcclSaml. 5—8: 102 (1749). WoH (1904; om pontifikat). Då påven .. var en fånge i sitt påvedöme Vatikanen. Östergren (1935). Den tyske kejsaren .. låg .. (under medeltiden) i långvarig kamp med påvedömet. Granfelt Samh. 80 (1937). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. under, förr äv. (ut)i påvedömet l. i påvedöme, övergående i bet.: under den katolska tiden. Tempeus Messenius 65 (1612: i Påwedömet). KOF 1: 378 (c. 1618: i Påwedöme). RP 6: 273 (1636: uthi påffvedömmet). Clerkeriet var det mäst betydande Ståndet, under Påfvedömet. Schönberg Bref 1: 204 (1778).
b) i utvidgad l. bildl. anv., om värdighet l. makt l. välde o. d. som tillkommer resp. utövas av en ”påve” (se påve, sbst.1 2).
α) motsv. påve, sbst.1 2 a. Svensén Jord. 276 (1886; i lamaismen).
β) motsv. påve, sbst.1 2 b; vanl. nedsättande. Thorild (SVS) 1: 311 (1778). Segerstedt Händ. 283 (1926). Ssg: påvedömes-tid(en). (numera bl. tillf.) tid(en) varunder ett lands o. d. invånare bekänt sig till katolicismen, katolsk(a) tid(en). Schönberg Bref 1: 253 (1778).
-FIENDE. Schulthess (1885).
-FIENTLIG. Ahrenberg Männ. 6: 65 (1914). Avledn.: påvefientlighet, r. l. f. —
-FRI. oavhängig av påven. KyrkohÅ 1911, LittÖ. s. 206. —
-FÅGEL, se påfågel.
-HATT. (påv- 1804. påve- 1785 osv.) till påvens ämbetsdräkt hörande röd hatt; förr äv. = -krona 1. Möller 2: 551 (1785; om påvekrona). Beckman Påfv. 17 (1880).
-HJÄLP. särsk. [jfr mlat. subsidium domini papæ] (om medeltida förh.) frivillig avgift erlagd av prästerskapet till påven för bekämpande av kyrkans fiender (i Italien). HA XXII. II. 3: 67 (1911).
-HOV, n. jfr hov, sbst.4 1. Hildebrand Medelt. 1: 14 (1879).
-HUVUD.
1) (mera tillf.) (bild av) påves huvud. Bremer GVerld. 2: 153 (1860).
2) (†) om påve ss. styresman l. överhuvud (för den kristna församlingen l. för den romersk-katolska kyrkan). Schroderus Os. 2: 238 (1635).
-KAMMARE. (†) om den apostoliska kammaren (se kammare, sbst.2 9 b). Möller (1790, 1807).
-KANDIDAT. kandidat (se d. o. 1) till påvevärdigheten. Söderhjelm ItRenäss. 303 (1907).
-KORS, n. [jfr t. papstkreuz, eng. papal cross, mlat. crux papalis] (ss. påvligt värdighetstecken använt) kors med tre tvärarmar. Weibull LundLundag. 135 (1884).
-KRONA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f. l. r. (påva- 15281734. påve- c. 1755 osv.) [jfr t. papstkrone]
1) ss. värdighetstecken av påve buren hög huvudbonad besatt med tre över varandra ställda kronringar, tiar(a). OPetri 1: 514 (1528).
2) [jfr motsv. anv. i t.] zool. den bl. a. i Ostindien levande snäckan Mitra papalis Lin., vars skal påminner om en tiar(a). Rebau NatH 1: 707 (1879).
-KRYPTA. i katakomb o. d.: krypta (se d. o. 2) med gravplats för påve. Hahr ArkitH 134 (1902).
-KYRKA(N). om den romersk-katolska kyrkan. AnderssonBrevväxl. 2: 203 (1856).
-KYRKLIG. [jfr -kyrka(n)] (mera tillf.) romersk-katolsk. HT 1943, s. 3.
-LAG, r. l. f. l. m. (påva- 15271730. påve- 15281885) (numera föga br.) (lag som tillhör) kanonisk rätt (se kanonisk 4 a). OPetri 1: 217 (1527). Ius Canonicum eller Påwelagen. Schroderus Waldt 30 (1616). Borg Luther 1: 573 (1753; i pl.). Verd. 1885, s. 149 (om medeltida förh).
(1, 1 d) -LEK(EN). i vissa trakter förekommande pantlek vari deltagarna parvis föreställa kyrkliga befattningshavare med fruar (från påven till kyrkvaktaren) o. vari det gäller att iaktta vissa tilltalsregler (vilkas brytande medför att pant måste lämnas). Bondeson Chronsch. 1: 30 (1897).
-LÄNGD. jfr längd 8 b. Schroderus Os. 2: 511 (1635). En påvelängd, som .. meddelar varje påves regeringstid. KyrkohÅ 1940, s. 158.
-LÄRA, r. l. f. (påva- 15821691. påve- 1635 osv.) (tros)lära som förkunnas av påven l. den romersk-katolska kyrkan; särsk. i sg. best., om den romersk-katolska (tros)läran. PErici Musæus 2: 350 a (1582). Borg Luther 1: 236 (1753). Wecksell DHjort 7 (1862).
-LÖS. (numera bl. tillf.) som saknar l. är utan påve. Påwedömet (stod) vthi någre åhr Påwelöst. Schroderus Sleid. 192 (1610).
-MAKT. jfr makt 11 samt konunga-makt 1. Serenius A 1 b (1734).
-MYNDIGHET~102 l. ~200. (numera bl. tillf.) jfr myndighet 2; förr äv. liktydigt med: påvevärdighet. (Påven) Nicolaus V. .. hwilken (den tidigare valde påven) Felix för roo och enighet skull .. Påwemyndigheten afträdde An(no) 1438. Brask Pufendorf Hist. 413 (1680). Lindfors (1824).
-MÄSSA, r. l. f. [jfr t. papstmesse] av påven förrättad mässa (jfr pontifikal-mässa); i sht förr äv. allmännare: romersk-katolsk mässa. Raimundius HistLiturg. 19 (1638; allmännare). 2SvUppslB 23: 80 (1952).
-MÖSSA. [jfr t. papstmütze] = -krona 1; stundom använt ss. symbol för påvemakten. Möller (1790). (Jacopo di Benedetti) väjde i sin näpst (av världens fördärv) ej ens för själfva påfvemössan. (Cavallin o.) Lysander 358 (1877).
-NAMN. namn som ngn bär ss. påve (o. som han antagit vid tillträdet av ämbetet). Boëthius HistLäsn. 2: 223 (1898).
-OBEDIENS. särsk. kyrkohist. om (kyrkopolitiskt) område som hyllade en viss påve; jfr obediens slutet. 2NF 27: 130 (1917).
-PENNING, se -pänning.
-PERGAMENTSBREV~1002. (mera tillf.) påvebrev på pergament. Schück VittA 2: 161 (i handl. fr. 1674).
-PORTRÄTT. Bremer GVerld. 2: 132 (1860).
-PÄNNING. (†) pänning (mynt l. medalj) från Kyrkostaten (möjl. med påves bild i prägeln); jfr påves-dukat. 1. Stoor Skådepenning och 1 Påfwe penning wäga 10 1/2 lod. BoupptSthm 1673, s. 761 b. —
-REGERING. (numera bl. tillf.) om påves innehav l. utövande av sitt ämbete l. om tid varunder en påve innehar sitt ämbete, papat, pontifikat; jfr -döme. Nordforss (1805).
-REGISTER. (numera bl. mera tillf.) = -längd. Schroderus Os. 1: 172 (1635).
-REGLA, f. (†) om (föreskrift i) den kanoniska rätten. Schroderus Os. III. 1: 31 (1635).
-RELIGION. (påva- c. 1685. påve- 1786 osv.) (numera bl. tillf.) om den romersk-katolska religionsformen l. läran. Schück VittA 3: 226 (i handl. fr. c. 1685).
-SCHISM(EN). kyrkohist. om den schism i påvedömets historia (1378—1415) varunder påvarna i Avignon o. påvarna i Rom kämpade om makten, ”stora schismen”. 2VittAH XXXII. 4: 16 (1895).
-SKRUD. påves ämbetsskrud. Brask Pufendorf Hist. 412 (1680).
(4 b) -SPEL. (påv- 1902. påve- 1933 osv.) (i vissa trakter) spel varvid ett antal med inskärningar l. utsirningar o. d. försedda stickor av olika valör kastas i en hög, varefter spelarna i tur o. ordning försöka att (medelst en krok) avlägsna den ena stickan efter den andra utan att ngn av de övriga rubbas, stickspel, skrapnos. FoU 15: 66 (1902). NordKult. 24: 100 (1933; fr. Skåne).
-STAD. stad där påve residerar (särsk. om Rom l., i fråga om ä. förh., Avignon). Beskow i 2SAH 34: 273 (1861; om Rom). UpplFmT 41: 9 (1927; om Avignon).
-STADGA, r. l. f., l. -STADGAR, pl. (numera bl. tillf.) av påve (l. romersk-katolskt kyrkomöte o. d.) utfärdad stadga resp. utfärdade stadgar. Schroderus Os. III. 2: 133 (1635: Påfwestadgar). Spegel GW 295 (1685: Påwe-Stadga).
(4 b) -STICKA, r. l. f. (påv- 1936) (i vissa trakter) = påve, sbst.1 4 b; äv. allmännare, om sticka i påvespel. Salminen Katr. 306 (1936; allmännare).
-STOL. (påv- c. 1755. påva- 1734. påve- 1604 osv.) [fsv. pava stol] för påven avsedd, praktfull stol i Sankt Peterskyrkan i Rom, påvetron; nästan bl. mer l. mindre bildl., dels i sådana uttr. som bestiga l. uppstiga på påvestolen, bli påve, dels (allmännare) ss. symbol för påvens ämbete (betraktat ss. en institution) l. för den påvliga kurian l. det påvliga hovet l. för påvemakten o. d. Bureus Påw. A 2 a (1604). (Svenskarna) besökte .. (under medeltiden) PåfveStolen, i afsigt att framdeles vinna Stift och högre embeten vid Domkyrkorna. Nordin i 2SAH 4: 125 (1806). Paulus II. besteg påfvestolen i Augusti 1464. Reuterdahl SKH III. 2: 38 (1863). Påfvestolens anspråk på verldsligt välde. Bolin Statsl. 2: 262 (1871). Påvestolen .. (i Avignon) innehades .. (i slutet av 1340-talet) av Clemens VI. HT 1928, s. 141. SvUppslB 5: 991 (1930).
-SÄTE. mer l. mindre bildl., dels (numera bl. mera tillf.) om påvens ämbete (betraktat ss. en institution), påvestol, dels (o. numera vanl.) om ort (stad) där påve residerar (jfr -stad). Schroderus Os. 1: 38 (1635). Birgitta .. uppmanade .. (påven) att flytta påfvesätet tillbaka från Avignon till Rom. Fryxell Ber. 2: 105 (1826).
-SÄTT. (†) i uttr. efter påvesättet, enligt romersk-katolskt bruk. Svart G1 100 (1561).
-TAL. särsk. (†): (antal påvar som tillhöra en) påvelängd. Schroderus Os. 1: 415 (1635).
-TIAR l. -TIARA. påvekrona, tiar(a). Rydberg KultFörel. 5: 376 (1887).
-TID.
1) tid varunder en påve innehar sitt ämbete, papat, pontifikat. Reuterdahl SKH III. 2: 339 (1863).
2) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) i sg. best., om tiden varunder ett lands o. d. invånare bekänt sig till katolicismen, katolska tiden. Celsius G1 2: 3 (1753). Hagström Herdam. 1: 211 (1897).
-TIONDE, sbst. hist. om en i ett påvebrev till prostar i Uppland av den 2/11 1232 omnämnd avgift som skulle erläggas till påven, möjl. peterspänning. Lagerbring 1Hist. 2: 415 (1773). Brilioth PåflBesk. 43 (1915).
-TITEL. titeln påve; äv.: titel för påve. Schroderus Os. 2: 625 (1635). (Eng.) His holiness (dvs. hans helighet), (Påfve-titel). Serenius Cc 3 b (1734).
-TJÄNARE. (numera bl. tillf.) särsk. om trogen anhängare av påven. HSH 21: 226 (1691; om högre romersk-katolska andliga).
-TRO, r. l. f. om den romerskkatolska tron. Eklund Lampén Gränskarel. 26 (1922).
-TROGEN. trogen mot påven, som är trogen anhängare av påven o. påvedömet; äv. substantiverat. Söderhjelm ItRenäss. 337 (1907). KyrkohÅ 1918, s. 134 (: de .. påfvetrognas).
-TRON. för påven avsedd, praktfull stol (tron) i Sankt Peterskyrkan i Rom; äv. ss. symbol för påvevälde l. påvedöme; äv. i utvidgad l. bildl. anv., motsv. påve, sbst.1 2 (jfr -döme b). (Tiden) som uppreser och öfverändakastar andliga och verldsliga påfvethroner. Richert Corpor. 93 (1822). Berninis .. pompösa påvetron (i Sankt Peterskyrkan i Rom). 3NF 15: 916 (1931).
-TRÄL. (i sht i skildring av ä. förh.) nedsättande, om påvetrogen anhängare av den romersk-katolska läran. Fryxell Ber. 7: 58 (1838).
-TVÅNG. (numera bl. tillf.) tvång som pålägges ngn gm påvliga föreskrifter. Nehrman Gift. Föret. 7 (1747).
-URKUND~02, äv. ~20. jfr -brev. SvUppslB 22: 654 (1935).
-VAL, n. (påva- 1734. påve- 1680 osv.) val av påve. Brask Pufendorf Hist. 408 (1680).
-VAPEN. påves heraldiska vapen. Påvevapnet utgöres av en tiara över två korsade nycklar .., ombundna med en stola. SvUppslB 22: 288 (1935).
-VÄLDE. en påves l. påvarnas (utövande av sin) makt o. myndighet; påvemakt; påvligt herravälde; stundom äv. konkretare, om område varöver en påve l. påvarna utöva(r) sin makt (i kyrkligt l. i både kyrkligt o. världsligt avseende); jfr -döme. Schönberg Bref 1: 69 (1772). Det kyrkomöte, som blef början till .. (Sveriges) läggande under påfveväldet, hölls (år 1152 i Linköping). VLS 140 (1887). Harlock (1944; om område). särsk.
a) (numera knappast br.) övergående i bet.: tid varunder en påve innehar sitt ämbete, papat, pontifikat. Schroderus Os. 2: 518 (1635). Tå .. (Viktor IV) på sitt femte Påfwewäldes Åhr förreeste åt Rom, .. bleff han dödh. Därs. 668 (möjl. ssg).
b) i utvidgad l. bildl. anv., motsv. påve, sbst.1 2; särsk. nedsättande, om (oinskränkt) maktutövning av politisk ledare o. d. (jfr påve, sbst.1 2 b samt -döme b β). Lenins påvevälde. Upsala(A) 1920, nr 249, s. 5.
-VÄN, m.||ig. motsatt: påvefiende. Schulthess (1885).
-VÄNLIG. jfr -vän. Avledn.: påvevänlighet, r. l. f. —
-VÄRDIGHET~102 l. ~200. Björkegren 1960 (1786).
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE. (numera bl. tillf.) om systemet med en påve ss. högste styresman för den romersk-katolska kyrkan; äv. allmännare: påvevälde o. d.; i sht förr äv.: papism, papisteri. G1R 22: 68 (1551; om papisteri). En allmänneligen vaknad protest mot påfveväsendets mörker och förtryck. AnderssonBrevväxl. 2: 125 (1852).
-ÄMNE. (numera bl. mera tillf.) person som lämpar sig för (l. är påtänkt till) att bli påve; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. motsv. påve, sbst.1 2 b. Björkegren 1960 (1786). Thomander TankLöj. 198 (1832; i utvidgad anv.).
D [med förleden sannol. motsv. y. fsv. paves, mlt. paves, pawes] (†): PÅVES-DUKAT. dukat från Kyrkostaten (med påves bild i prägeln). 2SthmTb. 5: 220 (1576).
Avledn. (i allm. till 1): PÅVA, v. [jfr holl. pausen] (numera bl. tillf., arkaiserande) göra (ngn) till påve. (År 636) påvades Leverius. Bureus Suml. 379 a (c. 1600; hskr.). Dunder och domedag lovom vi (dvs. landsknektarna), / Luther den kättaren påvom vi. Ossiannilsson Ork. 120 (1907).
PÅVERI104, n. [jfr ä. t. päpsterei]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 1: papisteri. Svart G1 120 (1561). Franzén Skald. 3: 342 (1829).
2) (tillf., nedsättande) bildl., om anspråksfullt (o. ofördragsamt) uppträdande (som påminner om en påves); jfr påve, sbst.1 2 b. DN(A) 1919, nr 112, s. 11 (om kritikers värksamhet). Ssg (till påveri 1): påveris-tid. (†) = påve- tid 2. HSH 21: 233 (1691).
PÅVESA, f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 d, om person som i påveleken föreställer påvens hustru. Bondeson Chronsch. 1: 30 (1897; fr. Hall.).
PÅVINNA032, f. [jfr d. pavinde, t. päpstin, fr. papesse]
1) (om fiktiva förh.) till 1: kvinnlig påve; särsk. om en uppdiktad kvinnlig påve Johanna, som under namnet Johannes Anglicus skulle ha efterträtt påven Leo IV på 850-talet. Möller 1: 1084 (1745). SvUppslB 14: 489 (1933).
2) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., om kvinna som inom ett religionssamfund o. d. intar en ställning som påminner om påvens inom den romersk-katolska kyrkan; äv. om hustru till man som inom ett religionssamfund osv. intar dylik ställning (jfr påve, sbst.1 2 a, b). (Påven sade:) Drottning Victoria (i England) vill icke erkänna påfven, emedan hon sjelf vill vara påfvinna. Bremer GVerld. 2: 197 (1860).
PÅVISK, se d. o. —
PÅVISM04, r. l. m. (tillf.) om hävdande av påvens överhöghet över den kristna kyrkan l. om påvevälde o. d.; jfr papalism. Bremer GVerld. 5: 10 (1862).
PÅVLIG, se d. o.

 

Spalt P 2988 band 21, 1955

Webbansvarig