Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖRDING hœ3rdiŋ2, förr äv. HOLING l. HULING, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(holing Dahlstierna (SVS) 190 (c. 1696). huling SvFolkv. 1: 272. höling Dybeck Runa 1842—43, 4: 37. hörding Spegel (1712), Budk(Brage) 1922, s. 16)
Etymologi
[fsv. hirþinge, hyrdhinge, hördhinge, sv. dial. höling, huling, äv. hörding (Finl.); jfr isl. hirðingi; till stammen i HJORD]
(i fråga om ä. förh.) herde; vallhjon. Knut huling han tullar sin fä. SvFolkv. 1: 272. Dybeck Runa 1842—43, 4: 37 (om kvinnligt vallhjon). Ofta höllo flera gårdar sina boskapshjordar tillsamman på betet med antingen gemensam eller var sin hörding. Budk(Brage) 1922, s. 16.

 

Spalt H 2383 band 12, 1932

Webbansvarig