Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRBJUDA förbjɯ4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbju´da Weste; förbjùda Dalin), v. -bjuder, -bjöd, -bjödo, -bjudit, -bjuden l. (numera bl. arkaiserande, särsk. i 1 d β) -buden; se för övr. BJUDA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1589 (1749)), -NING (†, Linc. (1640), Ekblad 85 (1764)); -ARE (tillf., Verelius 75 (1681), JGOxenstierna 4: 321 (1815)); jfr FÖRBUD, sbst.3
Etymologi
[fsv. forbiuþa, motsv. d. forbyde, isl. fyrirbjóða, got. faúrbiudan, mnt. vorbeden, feng. forbēodan (eng. forbid), fht. firbiotan (t. verbieten). Ordet är, trots sin tidiga förekomst i sv., väl snarast inlånat från mnt. Jfr FÖR- II 1 a μ]
1) befalla l. bestämma l. förordna l. påbjuda l. säga till att (ngt) icke får göras l. ske; med l. utan personobj. (urspr. i dativ) o. inf. (numera i regeln föregången av att) l. vbalsbst. l. annat sbst. som betecknar handling l. värksamhet (resp. pron. i n.); äv. (utan personobj.) med att- sats; förr äv. med ack. med inf. Han .. förbiwdher giffua keysarenom skatt. Luk. 23: 2 (NT 1526). Somlighe .. förbiwdha äctescap. 1Tim. 4: 3 (Därs.). Gör icke hwadh tigh löster, och tenck icke, Hoo wil förbiudha migh thet? Syr. 5: 3 (Bib. 1541). Några foregiffua och säÿa, att enom Christnom skall wara forbudet holla boo och ackta på sin näringh. LPetri Œc. 8 (1559). Påfwen .. förböd Gudztiensten förrättas i Moderspråket. Ekman Siönödzl. 165 (1680). Min Moder .., af hvilcken jag .. på thet skarpaste förbuden var, at hafva något vmgänge med qvinfolck. Humbla Landcr. 34 (1740). Det man vill hafva förbudet för alla, bör man icke tillåta någon. Thorild 3: 245 (1793). Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda. RF 1809, § 16. Att tala med andra eller hvarandra var strängt förbudet. Fryxell Ber. 4: 337 (1830). Det är en gammal grym regel, som förbjuder folk att tala om saker, som man icke förstår. BEMalmström 7: 405 (1845). (Tiberius hade) förbjudit, att tempel restes honom. Rydberg RomD 27 (1877). Polisen förbjöd mötet. Björkman (1889). — jfr BARN-, PERMISSIONS-FÖRBJUDA. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i mindre vårdat spr.) med pleonastiskt negerad att-sats l. infinitiv. Ok forbiwdis alle .. at the her emod ey hindra .. lata i nogen mote. GR 1: 141 (1523). (Vi) wiliom .. alwarligha förbiwdha them ath the här effter icke tala j thetta nampnet för noghro menniskio. Apg. 4: 17 (NT 1526). Han hade förbuditt almogen intett komma tillsammans. RP 8: 66 (1640). Skolandes han å Lacedemoniernes vägnar förbjuda Cyrus att icke förfördela någon stad i landet Hellas. Carlstedt Her. 1: 148 (1832). Det står strängt förbjudet i stadgarna — första kapitlet, första paragrafen — att vi inte få yppa föreningens hemligheter för någon utanför stående. Lundquist Småfl. 9 (1891).
b) (numera föga br.) refl.: neka sig, icke tillåta sig (ngt). Boëthius Sedel. 203 (1807). Förbjuda sig det nödvändiga. Lindfors (1815). Berndtson (1880).
c) (numera mindre br.) med personobj. o. sakobj. som betecknar ort, plats o. d.: giva befallning l. förordna att (ngn) icke får komma l. visa sig l. uppträda (ngnstädes), neka l. vägra (ngn) tillträde till (ngt); särsk. i uttr. förbjuda ngn sitt hus. Landit var honum forbudhit. GR 7: 211 (1530). Johan Huss förböd han Predikstolen wed stort straf. Dryselius Monarchsp. 397 (1691). Drottningen lät för en tid förbjuda honom hofvet. BL 6: 259 (1840). Har jag icke förbudit henne mitt hus? Hagberg Shaksp. 11: 255 (1851). Jag (har) till Sonjas stora förtviflan förbjudit henne mitt arbetsrum. Edgren Kovalevsky 121 (i handl. fr. 1887). — jfr PORT-FÖRBJUDA.
d) med ensamt konkret obj. (annat än i c) som betecknar ngt som man icke får använda l. tillgodogöra sig o. d.: utfärda l. nedlägga förbud mot (ngt), belägga (ngt) med förbud; med avs. på villebråd o. d. (förr äv. skog l. trädslag o. d.) närmande sig bet.: fridlysa; förr stundom med att o. (passiv l. aktiv) inf. Förbjuden ingång, väg. Älgen är förbjuden under större delen av året. Påvans lagh förbiudher noghra ledher i echteskapet, the Gudh intit förbudhit hafver. RA 1: 119 (1529); jfr α. Samelunde förbiude wij och .. all Ekeskog, så ath ingen then hugge, eller felle schall. GR 12: 216 (1539). Förbuden maat blijr snarast äthen. Grubb 234 (1665). Tå skal thet, som tvistas om, i qvarstad sättas, och vid vite förbiudas. BB 10: 6 (Lag 1734). Obrunnen gödsel skulle .. vara förbuden at brukas. Berch Hush. 170 (1747). Bibeln är (i den romerska kyrkan) en för lekmän förbuden bok. Thomander 2: 363 (1853). Midten af strömmen — kungsådern — är förbjuden att afstänga. Topelius Lb. 2: 42 (1875). Den fasta, som i den katolska kyrkan går före alla stora högtider och förbjuder köttmat. Nilsson FestdVard. 28 (1925). — särsk.
α) med avs. på (handels)vara l. gods o. d. som icke får införas i (förr äv. icke utföras ur) landet; i sht i p. pf., särsk. i förb. förbjudna varor; stundom i förb. förbjuden till införsel (resp. utförsel). GR 4: 263 (1527). Före her vtaff rigit någre förbudne warer, som äre hester, oxer, och swenst mynte. Därs. 13: 84 (1540). Vinet är till införsel förbjudet. Wadman Saml. 1: 51 (1830). I många .. länder äro gamla konstverk förbjudna till utförsel. ELundgren (1845) hos Nordensvan Lundgren 111. WoH (1904).
β) jur. i uttr. förbjudna led (ngn gg släktskapsgrader o. d.), i fråga om så nära släktskap l. svågerskap att äktenskap mellan de besläktade l. besvågrade icke är tillåtet. RA 2: 7 (1561). ÄB 8: 7 (Lag 1734). De förbudne Skylldskaps grader, hvari äcktenskap ej får byggas. Botin Hem. 2: 47 (1756).
γ) jäg. o. fisk. i uttr. förbjuden tid, tid då jakt å l. fångst av fridlyst djurslag icke får äga rum. Med all ospard flit har jag änteligen förmått i thenna förbudna Jackttiden förskaffa mig några stycken foglar. Cavallin Herdam. 5: 127 (cit. fr. 1745). Brummer 26 (1789). Det for igenom honom att han måste sätta i kulpatron; så kom han ihåg att han ingen hade; det var förbjuden tid. Forsslund Djur 8 (1900).
δ) (mindre br.) i uttr. det förbjudna trädet (o. d.), om ”kunskapens träd på godt och ondt” (i berättelsen om syndafallet) vars frukter Adam o. Eva icke hade tillåtelse att äta av; äv. oeg. o. bildl. (Eva) begynte .. jw meer och meer få lust til at äta aff thz förbodhna träädh. OPetri MenSkap. 25 (c. 1540). Kunskapens och frihetens förbudna träd. Beskow Vandr. 1: 159 (1820, 1833).
ε) i uttr. förbjuden frukt, den förbjudna frukten, med syftning på frukten hos kunskapens träd; vanl. bildl. om ngt som man ej har lov att njuta av l. befatta sig med o. som just därför förefaller så mycket mera frestande l. lockande. Widegren (1788). Förbuden frukt smakar alltid bäst. Wetterstedt ConvOrdb. 46 (1822; ordspr.). Packet blef ju näsvist nog att .. / .. tala / Om frihet, den förbudna frukten. Thomander 3: 90 (1826).
ζ) mus. i uttr. förbjudna kvinter, oktaver (stämföljder o. d.), i fråga om det (i harmoniläran icke tillåtna) förhållandet att stämmor i en sats fortskrida i flera rena kvinter resp. oktaver i följd. Envallsson MusLex. (1802). Höijer MusLex. (1864).
η) (förr) kam. i uttr. förbjuden ort, förbjudet län, ort l. län varest kronans gods o. räntor icke fingo avhändas l. bortförlänas, ”omistande” ort; mest i pl. Lösen af Godz på förbuden Ort. Resol. 22/10 1686, s. E 1 a. Linde Kam. 57 (1867).
2) oeg. o. bildl.: göra att (ngt) icke sker l. kommer till stånd, omöjliggöra, hindra; med (numera vanl. abstrakt) saksubj.; äv. (numera nästan bl. ngn gg i historisk framställning) med personsubj. (jfr äv. a): (söka) hindra l. förhindra (ngt, ngn att göra ngt), (söka) göra (ngn ngt) stridigt. Svart Gensv. I 3 a (1558). Qvistarne förbödo honom komma utur stället. Nordberg C12 1: 535 (1740). En viss sak, som försigtigheten förbjuder mig at yppa, nödgade mig lemna mit fädernesland. Envallsson OförtMöt. 14 (1786). (G. II A. ärnade) taga sitt hufvudläger vid Nybro, och där förbjuda fiänden öfverfarten. Hallenberg Hist. 2: 426 (1790). Utrymmet förbjuder oss att närmare ingå i dessa detaljer. Claëson 2: 195 (c. 1859). Söderwall i 3SAH 7: 50 (1892). — särsk.
a) i förb. Gud förbjude (det l. det), ss. uttryck för en livlig önskan att ngt (som uppfattas ss. en olycka l. ett fördärv o. d.) icke nåtte ske l. inträffa l. vara förhållandet; ofta i ett parentetiskt inskjutet l. tillagt det (äv., numera föga br., som) Gud förbjude (förr äv. enbart Gud förbjude). Om eder nadhe komme nogoth weedt szom gudt forbiudhe. GR 1: 328 (1524). Tolkin skade och forderff som her will metfölia, huar gud forbiude the Lupske få offuerhånden. Därs. 9: 160 (1534). Hwar .. (thet Gudh förbiudhe) någen hårdh årh eller dyr tiidh komme i landett. Därs. 19: 190 (1548). Gud förbjude att lutan skulle likna fodralet! Hagberg Shaksp. 2: 25 (1847).
b) refl., i uttr. ngt förbjuder sig självt, dvs. hindras l. omöjliggöres l. är uteslutet på grund av sakens egen natur. Arvid Posse återtog adelsuniformen såsom statsminister, men sedermera förbjöd den sig själf, då Thyselius och Themptander, som icke voro adelsmän, beklädde ämbetet. De Geer Minn. 2: 69 (1892).

 

Spalt F 2416 band 9, 1927

Webbansvarig