Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STEATIT ste1ati4t, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. steatit, eng. steatite, fr. stéatite; av lat. steatitis, sannol. av ett icke anträffat gr. στεατίτης (underförstått λίϑος, sten), som liknar fast fett, till στέαρ (gen. στέατος), fast fett, talg (se STEARIN)]
miner. om en tät varietet av talk (bl. a. använd ss. elektriskt motståndsmaterial, till gasbrännare o. skräddarkrita), späcksten; äv. om konstgjort keramiskt material med liknande struktur o. egenskaper. Regnér Begr. 285 (1803). Den täta talken eller steatiten användes huvudsakligen till gasbrännare. Frosterus Min. 47 (1917). En urna av steatit. Engström Bouppt. 115 (1930). Utmärkande för steatit är dess höga mekaniska hållfasthet. IngHb. 5: 409 (1948).
Ssgr: STEATIT-HORN. (förr) dryckeshorn av steatit. Almquist VärldH 1: 555 (1927).
-RELIEF. i steatit utförd relief. Fornv. 1971, s. 157.

 

Spalt S 11323 band 30, 1989

Webbansvarig