Publicerad 1944   Lämna synpunkter
METEOR met14r l. me1-, r. l. m. (Möller (1790) osv.) ((†) n. Regnér Begr. 315 (1803), EconA 1808, jan. s. 116); best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid användes äv. de neutrala lat. resp. gr. formerna meteorum, meteoron, pl. meteora. Muræus Arndt 4: 64 (1648: Meteora). SvMerc. IV. 3: 153 (1759: Meteorum; i bet. 3). VetAH 1790, s. 208 (: Meteoron).
Etymologi
[jfr t. o. eng. meteor, fr. météore; av senlat. meteorum, av gr. μετέωρον, n. av adj. μετέωρος, befintlig i höjden, av μετα– (se META-) o. roten i ἀείρειν, upplyfta]
1) (†) atmosfäriskt fenomen l. atmosfärisk kropp av vilket slag som helst (t. ex. storm, nederbörd, åska, rägnbåge), ”lufttecken”; i sht: i rymden lysande företeelse (av kort varaktighet), enl. äldre uppfattning alstrad av dunster som uppstiga i luften; jfr LUFT-SKEN. Swedenborg RebNat. 1: 305 (c. 1720). Meteorer kallas alla kroppar, som äro högt up i Atmosphæren, hängande emellan himmel och jord. Klingenstierna Musschenbroek 474 (1747). Rägnet är et af de märkvärdigaste och nyttigaste Meteorer. VetAH 1763, s. 6. Åskan är ett förfärligt meteor, som antänder. Regnér Begr. 315 (1803). Dalin (1871).
2) fys. o. astr. kosmisk kropp som med stor hastighet intränger i jordens atmosfär, där den gm friktionen kommer i glödning med stark ljusutveckling o. helt l. delvis förgasas l. springer sönder med en knall, från jorden (nattetid) synlig som en plötsligt uppblossande o. snabbt framilande stjärnliknande företeelse som snabbt försvinner, stundom efterlämnande synintrycket av en lysande strimma i rymden, stjärnfall, stjärnskott, eldkula, bolid; äv. om dylik kropp som slår ned på jorden, meteorit, meteorsten. EconA 1808, jan. s. 114. Såg du en natt meteorers sprakande bloss? / Såg du ett stjärneregn en novemberqväll? Swärd VildBlom. 44 (1887). Hellström Storm 183 (1935). jfr AFTON-, AUGUSTI-, NOVEMBER-METEOR.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 2; särsk. om ngn l. ngt som plötsligt framträder o. bländar l. väcker uppseende (samt hastigt försvinner); äv. i jämförelser, för att beteckna ngns l. ngts framträdande ss. plötsligt o. uppseendeväckande o. hastigt övergående o. d., ”komet”. Broocman TyUnd. 1: 58 (1807; om person). Hvarje bild hvaraf min åtrå väckes / Är en meteor, som tänds och släckes. Stagnelius (SVS) 2: 170 (c. 1820). Denna vinter uppgick på Sveriges litterära horizont en ny meteor (dvs. Tekla Knös). Bremer Fad. 69 (1858). SvD(A) 1931, nr 246, s. 4.
Ssgr (i allm. till 2): METEOR-ARTAD, p. adj. särsk. till meteor 3.
-ASTRONOMI. astr. astronomi som sysslar med meteorerna. Bergstrand Astr. 533 (1925).
-BANA, r. l. f. astr. äv. bildl. UVTF 10: 35 (1874). NoK 97: 79 (1930; bildl.).
-DAMM, n. (†)
1) till 1: blodrägn. NF 2: 700 (1877). 2NF 3: 733 (1905).
2) till 2: meteorstoft. HeimdFolkskr. 8—9: 47 (1893).
-FALL. stjärnfall. UVTF 10: 11 (1874). Bergstrand Astr. 529 (1925).
-JÄRN. miner. järn som förekommer i vissa meteoriter; äv. om meteorit som huvudsakligen består av gediget järn, mer l. mindre uppblandat med andra beståndsdelar, i sht nickel. EconA 1808, jan. s. 114. Gertz o. Grönwall Min. 50 (1923).
-KNALL. knall som uppstår, då en meteor springer sönder. EconA 1808, jan. s. 117.
-KRATER. geol. krater som bildas vid nedslaget av en meteorit. 2NF 18: 293 (1912).
-LIK, adj. N. N:s meteorlika bana. Gosselman Col. 2: 394 (1828). Skall verlden bländas än af nya hugskott, / som meteorlikt flamma och förgås? Frey 1841, s. 1.
-LIKNANDE, p. adj. —
-MASSA.
1) (i fackspr.) om den massa l. materia varav en meteor består; jfr massa, sbst.2 2, 3. Bergstrand Astr. 530 (1925).
2) mängd l. hop av meteorer. UVTF 10: 26 (1874).
-MOLN. moln av l. efter meteorer l. meteorstoft. UVTF 10: 26 (1874).
(1) -PAPPER. (i fackspr.) torkade o. av solen blekta massor av vissa alger som bilda ett pappers- l. hudliknande överdrag på uttorkad flark (o. som förr ansågs ha fallit ned från luften). ÅrsbVetA 1821, s. 107. SvSkog. 301 (1928).
-RING. ringformig meteorbana. UVTF 10: 27 (1874).
-RÄGN.
1) (†) till 1: häftigt o. ymnigt rägn. (Man) har (vid observationer) .. icke laggt tillbörlig vigt uppå antingen (nederbörden) sker i form af snö och regn, under strida meteor-regn eller ett jemnt duggregn. Fries BotUtfl. 1: 241 (1843).
2) (†) till 1: blodrägn; jfr -damm 1. VL 1901, nr 67, s. 3.
3) till 2: meteoriters nedfallande i stor myckenhet. UVTF 10: 19 (1874).
-SKÄRVA. skärva av meteor. UVTF 10: 50 (1874).
-SLEM. (†) slemmigt ämne som stundom på morgonen kan finnas på gräsvallar o. som man trott ha fallit från stjärnskott. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 499. Därs. 1845, s. 691.
-STEN. geol. o. miner. från rymden till jordytan (l. andra himlakroppars yta) nedfallen l. nedfallande kropp av kosmiskt ursprung (meteor), meteorit, meteorolit, aerolit, bolid. EconA 1808, jan. s. 108.
Ssg: meteorstens-fall. (i fackspr.) Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 243.
-STOFT. kosmisk, stoftformig materia som åtföljer nedfallande meteoriter, kosmiskt stoft; äv. om den materia varav gm tätare anhopning himlakropparna uppstå. Sundén (1887). 2NF 27: 94 (1917). Bergstrand Astr. 527 (1925).
-STRIMMA. ljusstrimma efter en i rymden framilande meteor. Hedin GmAs. 2: 483 (1898).
-STRÖM. astr. ström l. svärm av meteorer som rör sig tillsammans i samma bana. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 94.
-SVÄRM. astr. (periodiskt återkommande) svärm av meteorer. LfF 1872, s. 385.
(1) -VATTEN. (numera bl. ngn gg i icke fackmässigt spr.) vatten som i form av nederbörd avskiljer sig ur atmosfären l. bildas av snö o. is. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 207. Glacierer alstras och underhållas af det ur luften utfallande meteorvattnet. BtRiksdP 1883, I. 1: nr 37, s. 8. Wirgin Häls. 2: 27 (1931).

 

Spalt M 883 band 17, 1944

Webbansvarig