Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOLME hol3me2, förr äv. HOLM, r. l. m.; best. -en; pl. (i ä. tid äv. att föra till HOLMA) -ar (G1R 1: 234 (1524) osv.) ((†) -er (G1R 26: 173 (1556), Hiärne 2Anl. 87 (1702)); förr äv. HOLMA, r. l. m. l. f.; best. -an.
Ordformer
(hol(l)m(-) 1524 osv. hålm(-) 1556 c. 1755. holm BtFinlH 2: 33 (1544), Lind (1749). -a, nom. Schroderus Dict. 4 (c. 1638), Spegel 186 (1712); -a oblik kasus OPetri Kr. 189 (c. 1540), Eberhardt AllmH 1: 84 (1766). -e, nom. Linc. (1640) osv.; -e oblik kasus HFinlKamF 3: 67 (c. 1577: ängsholme) osv.)
Etymologi
[fsv. holmber, holme, motsv. d. holm, nor. dial. holm, holme, isl. holmr, holmi, i bet. 13, fsax. holm, bärg, kulle, mnt. o. nt. holm, holme, ö, feng. holm o. eng. holm(e) (delvis lån från nord.), holme m. m.; besläktat med HALL, sbst.1, HJÄLL, HYLLA, sbst., feng. hyll, eng. hill, kulle, samt lat. culmen, topp (se KULMEN), collis, kulle, celsus, adj., hög, gr. κολωνός, κολώνη, kulle, o. lit. kálnas, bärg, kélti, lyfta. — Jfr HOLMA, v., STOCKHOLM m. fl. dyl. ssgr, ävensom HOLMSK]
1) [numera uppfattat ss. bildl. anv. av 2] (i sht bygdemålsfärgat) terrängbildning som höjer sig över l. skiljer sig ifrån den omgivande terrängen; kulle o. d. Palmstedt Resedagb. 1 (1778). Små holmar af björkskog mellan åkrarna och stundom midt i dem. Lagerlöf Herrg. 167 (1899). (†) Små dynar och holmer af fijn sand. Hiärne 2Anl. 87 (1702). — jfr DJUNGEL-, GRAN-, MO-, SKOGS-HOLME m. fl.
2) mindre (ofta mycket liten) ö, vanl. med (åtminstone tämligen god) växtlighet av ngt slag; i sht om dylik ö belägen i insjö l. inomskärs. G1R 1: 234 (1524). Dv lilla Hålma min alle små Hålmars ähra / Som drager til tigh alt rät som een stark Magneet. Skogekär Bärgbo Wen. 18 (c. 1650, 1680; om Sthm). Holmarne i Udijaur äro lika många med dagarna i året. Læstadius 1Journ. 335 (1831). Hagman FysGeogr. 74 (1903). — jfr BETES-, BÄRG-, DÖDNINGS-, EJDER-, FLOTT-, KLIPP-, LÖV-, SAND-, SJÖ-, SKOGS-, STEN-, UT-HOLME m. fl. — särsk.
a) [jfr ä. d. holme ss. beteckning för örlogsvarv] (numera bl. vard.) i sht sjömil. i sg. best. ss. egennamn; elliptiskt för SKEPPSHOLMEN i Sthm ss. benämning på den holme där flottstation o. örlogsvarv varit förlagda (från c. 1640 om nuvarande Skeppsholmen, tidigare om Blasieholmen); förr äv. om ifrågavarande örlogsvarv; i sht ss. första led i numera obr. ssgr. RARP 4: 210 (1649). Holmen kallas värfvet i Stockholm. Dalman (1765). jfr SvTyHlex. (1851).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Västergötl.)] (†) i överförd anv.: halvö. Spegel 186 (1712). LandtmätKontSaml. B. 117 (1735).
3) [efter motsv. anv. i isl.] (i fråga om forntida förh. i Norden, i sht i Norge o. på Island) avgränsat mindre område (urspr. o. ofta om holme i bet. 2) där holmgång försiggick. Ihre (1769). Holmberg Nordb. 498 (1854).
Sammansättningar.
Anm. Under 1600- o. 1700-talen förekommo ett stort antal till 2 a bildade ssgr (senare ofta ersatta av ssgr med VARVS-) vilka utgjorde benämningar (titlar) på personal vid de sv. örlogsvarven, urspr. o. vanl. varvet på Blasieholmen resp. Skeppsholmen i Sthm. Av dessa upptagas nedan bl. ett urval.
A: (2 a) HOLM-AMIRAL. (förr) sjömil. högre sjömilitär (amiralsperson) som var chef för örlogsvarv, i sht varvet i Sthm; äv. i förb. vice holmamiral, om varvschefen i Karlskrona. RP 6: 144 (1636). Vice Holm Ammiralens Wälb(or)ne H(er)r Pierre Rosenholms compagnie. VDAkt. 1692, nr 284. Weste (1807; med hänv. till värfs-amiral). jfr: Från år 1600 omtalas en särskild ”holmamiral”. Sthm 1: 96 (1897).
(2 a) -BETJÄNTE(R), pl. (förr) sjömil. om viss lägre personal vid örlogsvarv. Henel 1729 116 (1730). Holm-betjenter äro Eqvipagemästare, Värfs-Skeppare och Byggmästare. Dalman (1765). Weste (1807).
(2) -FISKE. (holme-) (tillf.) fiske vid holme l. holmar. Hagström Herdam. 4: 173 (cit. fr. 1617).
(2 a) -FOLK. (†) nedsättande benämning på anhängare av pietisten Erik Tolstadius, 17231747 kyrkoherde i Skeppsholms församling. BL 18: 265 (1850; efter handl. fr. 1700-talet).
(3) -GÅNG. [efter isl. holmganga] (i fråga om forntida förh. i Norden, i sht i Norge o. på Island) benämning på visst slags (efter bestämda regler) på ”holme” utkämpad tvekamp; jfr ENVIG; äv. bildl. Peringskiöld Hkr. 1: 239 (1697). Att mot trollet (dvs. tidens anda) på lif eller död utkämpa en holmgång. Atterbom Lyr. 2: 219 (1808). En hvar hade (på Island under forntiden) rätt att äska annan man till holmgång. Bååth EgilS 173 (1883). Ssg (med avs. på brukligheten se under HOLM-GÅNG): holmgångs-lag, r. (l. m.). [efter isl. holmgǫngulǫg] regler för l. lagstadgande rörande holmgång. Ling Tirf. 2: 30 (1836). Rig 1929, s. 32.
(2 a) -KAPTEN. (förr) sjömil. viss sjömilitär (av överstelöjtnants rang) som tjänstgjorde vid örlogsvarv. BoupptSthm 21/2 1677. Hofcal. 1749, s. 67.
(2 a) -MAJOR. (förr) sjömil. viss sjömilitär (av överstes rang) som tjänstgjorde vid örlogsvarv. HdlCollMed. 14/9 1698. Weste (1807).
(2 a) -SMED. (förr) sjömil. smed vid örlogsvarv. BoupptSthm 27/4 1669. Därs. 26/6 1688.
B (†): HOLME-FISKE, se A.
Avledn.: HOLMESK, se HOLMSK.
HOLMIG, adj. (-ig 18721893. -ug 16791689) (numera bl. tillf.) till 2, om sjö, skärgård o. d.: som har l. omfattar l. består av ett stort antal holmar. Holmuga siöar. Rudbeck Atl. 1: 55 (1679). Östergren (1927: i skriftspråk, sällsynt).
HOLMSK, se d. o.

 

Spalt H 1118 band 11, 1932

Webbansvarig