Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLÄFSA gläf3sa2, v. -er, -te, -t, -t (Brasck Apg. I 1 a (1648: gläffser, pr. ind. sg.) osv.; p. pf. bl. i ssgr), stundom äv. -ade Hamb. (1700: glefsar, pr. ind. sg.), Östergren (1925; angivet ss. bygdemålsfärgat)) ((†) gläfsde, ipf. Dalin Vitt. 4: 33 (c. 1735)); l. (i bet. 1 o. 2, utom i Finl. numera knappast br.) GLAFSA glaf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr GLAFS, GLÄFS, sbst.1
Ordformer
(glafs- Leuchowius Zader 284 (1620), Kindblad (1871), Lundell (1893; anfört från finl. förf.). gläfs- (glef(f)s-) 1640 osv.)
Etymologi
[fsv. glafsa; jfr nor. glafsa, glefsa, isl. glefsa; s-avledn. av stammen i GLAPPA resp. det urspr. härmed liktydiga GLÄPPA, v.1; eg.: vara öppen, gapa]
1) om hund: skälla kort o. dämpat, småskälla, bjäbba; särsk. i fråga om det för småhundar karakteristiska skällandet; äv. i utvidgad anv., om vissa andra djur, ss. räv o. schakal m. fl. Linc. (1640). Ni bär er åt som hundarne hvilka gläfsa på månan. HSH 3: 32 (c. 1750). Hvarje gårdvar ur sin koja / Lömskt mot fallna flickan glafsar. FinAnthol. 1: 117 (1845). Bandhunden .. skällde och gläfste en lång stund. Lagerlöf Holg. 2: 178 (1907). Schakaler gläfsade. Jernström White Leop. 27 (1919).
2) om person (l. ngt därmed likställt).
a) (†; se dock GLÄFSA UR SIG a) prata (obetänksamt), pladdra; jfr GLÄPPA, v.1 1. Kommer twå godhe Systrar tilhopa, så töra the wäl en heel tijma stå vppå itt rum medh hwar annan, och glaffza bådhe om itt och annat. Leuchowius Zader 284 (1620). Calonius Bref 265 (1797).
b) (vard.) i bildl. anv. av 1: vara (smått) ovettig, ”bjäbba”; framkomma med ovettig o. småaktig kritik (som icke är att fästa sig vid); äv. med innehållsobj.: på ett ovettigt sätt yttra (ngt försmädligt l. förolämpande). Mamma idligt på mej gläfsar, / Säger, den slunten mig ej anstår. Envallsson Cass. 14 (1784). Den, som gläfser ett ord mot en sådan Regering, honom behandlar jag som en Tysk. Atterbom FB 146 (c. 1855). Snär-Olles-pojkarna, som aldrig läto någon gå i fred, utan gläfste åt alla de råkade. Landsm. VII. 10: 4 (1892). Hvad rör det honom, att några tidningar .. gläfsa om smutsiga affärer och ohederliga kupper. Janson CostaN 2: 190 (1910).
3) i fråga om ätande; se GLÄFSA I SIG.
Särsk. förb.: GLÄFSA (E)MOT10 (0)4. (vard.) till 2 b: ”bjäbba” emot. Linc. (1640; under obgannio). Möller (1790).
GLÄFSA FRAM10 4. till 2.
a) (†) till 2 a: obetänksamt tala om (ngt), gm obetänksamt prat röja (ngt). Lucidor (SVS) 250 (1672). Han glafsa hwar han kumme fram / Sin kiärstas Ynst, sin egen Skam. Därs. 448 (1674). Lind (1749).
b) (vard.) till 2 b: på ett ovettigt sätt yttra (ngt försmädligt l. förolämpande). Således du der, hör jag, förolämpningar / Mot oss dig dristar gläfsa fram. Spongberg Soph. 95 (1866).
GLÄFSA I SIG10 4 0. (starkt vard., föga br.) till 3: ”glufsa i sig”. Læstadius 2Journ. 177 (1833).
GLÄFSA TILL10 4. till 1, om hund: plötsligt låta höra ett gläfsande; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. CFDahlgren 3: 157 (1820). Lundell (1893). Knöppel SvRidd. 207 (1912).
GLÄFSA UR SIG10 4 0, förr äv. UTUR SIG. till 2. (vard.)
a) (numera nästan bl. i Finl.) till 2 a: obetänksamt yttra (ngt), gm obetänksamt prat röja (ngt). (Sv.) Glaffsa ur sig, (lat.) tacenda proloqui. Ihre (1769). jfr FoU 15: 91 (1902).
b) (föga br.) till 2 b: på ett ovettigt sätt yttra (ngt försmädligt l. förolämpande). Dalin (1852; angivet ss. fam.).
Avledn.: GLAFSER, m. (†) till 2 a: pratmakare. Serenius D 3 a (1734).
GLAFSIG, adj. (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) till 2 a: pratsam, som pratar bredvid munnen. Lind (1749). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
-GLÄFST, p. adj. till 1: som gläfser; i ssgn LÖS-GLÄFST.

 

Spalt G 614 band 10, 1929

Webbansvarig