Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNYCKA knyk3a2, v. -er, -te, vard. i vissa trakter äv. knöck knök4, knyckt, knyckt (imper. sg. knyck Ahlman (1872) osv.; knycka Lindström Bi 14 (1780). ipf. knyckte Lannerstierna Vitt. 26 (1791) osv.; knöck Strindberg Skärk. 175 (1888), SvD(A) 1934, nr 212, s. 6. sup. knyckt Landsm. 1: 621 (1880) osv. p. pf. knyckt Forsslund Djur 97 (1900) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KNYCK, sbst.2
Ordformer
(knycka c. 1755 osv. knyckia c. 1635)
Etymologi
[sv. dial. knycka, ipf. knyckte, i vissa trakter, särsk. i Uppl. o. östra Södermanl. knöck (möjl. avledn. av germ. knuk-, se KNOCK); växelform till NYCKA (isl. hnykkja) av samma slag som KNAPP, adj.: NAPP, adj. (isl. hneppr). — Jfr KNYCKIG]
1) göra en kort o. hastig ryckande rörelse (med kroppen l. ngn kroppsdel); kort o. hastigt rycka (i ngt); rycka till; äv. med saksubj.; äv. opers. Knycka i, äv. (numera nästan bl. i Finl.) (ngt som man håller i handen o. d.). Knycka på sig, göra en knyck med kroppen. Schroderus Dict. 240 (c. 1635). Behöfs, så knycka eller rista än en gång på ruskan (där bisvärmen sitter, för att få denna i kupan). Lindström Bi 14 (1780). Det röck och knöck i båten. Strindberg Skärk. 175 (1888). Mor i huset .. knyckte rodnande på sig med en inbjudan att stiga vidare. Hallström Brilj. 144 (1896). (Han) knyckte på tömmarna. Bengts NylStug. 2: 7 (1906). — särsk.
a) i uttr. knycka på nacken l. huvudet o. d., plötsligt o. häftigt rycka huvudet uppåt o. bakåt, särsk. ss. uttryck för stolthet l. hån l. förakt l. missnöje o. d. Bellman SkrNS 1: 333 (1790). Förbi spatsera granna damer, / svassande och knyckande på nacken. Sturzen-Becker 5: 17 (1844, 1862). När hon dömdes till 15 månaders straffarbete, knyckte hon bara på huvudet och skrattade. SvD(A) 1933, nr 296, s. 9.
b) idrott. vid simhopp: med tillhjälp av hastiga arm- l. benrörelser åstadkomma förändring av kroppens läge under förflyttningen i luften. TIdr. 1896, s. 453.
c) i p. pr. i adjektivisk anv., om rörelse: knyckig, ryckig. Hans rörelser voro häftiga och knyckande. Tavaststjerna Inföd. 10 (1887). Alm Isbr. 15 (1925).
d) (†) i uttr. knycka (up)på armen, i utvidgad anv.: höja bägaren (glaset) o. dricka. Han sade ingenting, men i desperation / Han flitigt uppå armen knyckte. Lannerstierna Vitt. 26 (1791).
e) (nästan bl. i Finl.) gripa tag o. rycka (i ngt); äv. (i Finl.) i uttr. knycka ngn (ngnstädes), gripa tag o. rycka ngn (i armen, rocken o. d.). FMFranzén (1796) hos Roos FamArkiv 108. Den främmande gossen (knycker Pehr i armen). Hör du (osv.). Topelius Läsn. 1: 62 (1865). (Gubben) knycker i kärran, som om hon vore en ostyrig häst. Benedictsson Folkl. 110 (1887). En pojke knykte sin syster i kjolen och sade (osv.). Zilliacus UtvandrH 120 (1892). Hembygden(Hfors) 1911, s. 101. jfr Bergroth FinlSv. 229 (1917).
f) (i Finl.) knuffa, puffa, stöta; i sådana uttr. som knycka i l. på ngn l. ngt l. knycka ngn ngnstädes. Vi knyckte i hvarandra .. med armbågarna. Hertzberg Canth 2: 13 (1886). Det (kunde) hända, att .. den ena bokhållaren sakta knyckte på den andra och hviskade (osv.). Ramsay Barnaår 1: 113 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 229 f. (1917). — särsk. bildl.: ”stöta på” ngn, giva ngn en påstötning. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig. Topelius Vint. II. 1: 304 (1881).
g) tr., med sakobj.: gm en l. flera korta o. häftiga ryckningar förflytta (ngt från en plats till en annan). SD(L) 1898, nr 488, s. 2. Fiskaren .. knycker refven ett kort stycke uppåt. Ekman NorrlJakt 319 (1910). (Man) lyckades .. ”knycka” ångaren av grundet. SvD(A) 1929, nr 83, s. 8.
h) (vard. i vissa trakter) (eg.: gm knyckning med metspöt l. metreven) fånga (fisk) gm metning, ”draga upp”. Ni knyckte bra med flundror. Östergren (1930).
2) idrott. vid simning: gm knyckar pressa sig fram; i förb. KNYCKA FRAM, FÖRBI.
3) (föga br.) bryta l. böja (ngt), ”knäcka”; jfr KNICKA, v.1 Schultze Ordb. 2342 (c. 1755). Johan .. tryckte ned häradshöfdingens finger (som denne höll upp, för att utmärka att vi gått en km.) eller knyckte det på midten för att utmärka, att det blott var en half. TurÅ 1904, s. 334.
4) [anv. utvecklad ur 1] (starkt vard.) stjäla, snatta (ngt). Landsm. 1: 621 (1880). Jag såg nog häromdagen, hur du knyckte päron hemma hos vårt. Åkerlund Baroja Zal. 12 (1927). Knycka pengar från sina kamrater. SvD(A) 1931, nr 12, s. 8. — jfr BORT-KNYCKA. — särsk. i oeg. anv., särsk. i fråga om litterär ”stöld”, plagiat o. d. Den Gud, som du knyckt ur en bok. Tengström Kipling 79 (1899). Hade hon blivit romanförfattarinna, skulle hon säkert knyckt .. andras idéer. Krusenstjerna TonySLär. 91 (1926).
Särsk. förb.: KNYCKA FRAM10 4.
1) till 1 g, tr.: med knyckar draga l. föra fram (ngt). Balck Idr. 2: 586 (1887).
2) idrott. till 2, intr.; vid simning: gm knyck(ar) pressa sig fram. IdrBl. 1924, nr 93, s. 2. —
KNYCKA FÖRBI10 04. idrott. till 2; vid simning: gm knyck(ar) pressa sig förbi. IdrBl. 1924, nr 101, s. 2. —
KNYCKA LOSS10 4. till 1. Knycka loss ankaret. Frick o. Trolle 219 (1872).
KNYCKA PÅ. (i Finl.) till 1 f; särsk. bildl.: ”stöta på” (ngn). Meurman (1846). Knyck på mig, då du behöfver pengar. Ahlman (1872). Helsingius Dagdr. 125 (1914). jfr Bergroth FinlSv. 230 (1917).
KNYCKA TILL10 4. till 1: plötsligt göra en knyck; äv. opers. (De) knyckte .. till med hufvudet. Hedin GmPers. 435 (1887). Ändtligen knyckte det till och tåget satte sig i gång. Mattsson VSkr. 1: 12 (1898).
Ssgr, se KNYCK, sbst.2 ssgr.

 

Spalt K 1689 band 14, 1936

Webbansvarig